Övik alltså*
Egentligen skulle jag ha jobbat Fredag fm men då var Nora dålig torsdag kväll.
Det är så konstigt att hon är så snorig och så men direkt när hon hamnar på dagis blir det feber.
En förklaring är väl det höga tempot jämfört med hemma men ändå...
Så då blev det ledigt fredag...
Men eftersom Nora verkade vara lite kryare på fredag, hon sov från sex på kvällen ända till morgonen.
Sömn löser allt! haha! Så då bestämde vi att åka söderöver hur som helst.
Så med tankad bil och färdkost begav vi oss!
Jag, Jossan, David och Nora.
När vi äntligen kom fram så blev det tacos, med flickorna.
Det är alltså Issa och maria mina vänner från grans som pluggar spa här:)
Sedan slängde vi David och Nora i säng och gick ut på¨krogen!!!
Sweet det är verkligen toppen att vara med mina fina underbara flickor!
Saknar dem så otroligt mycket hemma i vardagen i Piteå.
Men det är då toppen när vi ses i alla fall!:)
Idag har vi gått på stan, fikat och varit ut till stallet och deras pållar. Så har ridit Marias pålle; Tjalle!
Lite spännande! Säger inget mera! haha!
Nu har vi proppat pizza och väntar på att flickorna ska ha tagit in hästarna i stallet.
Så blir det massa mys sen!
Vill inte lämna detta. Men imorgon åker vi hemåt igen! Brevid mig ligger Nora och David och mojjsar.
Det kan vara jobbbigt att hänga med gran tjejor i farten som träffar varandra, max två gånger per år!
Det som är underbart när man åker bort är att man glömmer verkligen bort alla jobbiga bekymmer hemme.
Käönns som att det inte finns alls!
Många kramar till er alla!
Måndag morgon*
Känns riktigt bra måste jag säga!
Eller Nora har nog varit uppe lite längre eftersom hon tvingade David att ta på henne kläder innan han åkte på jobbet. Sen när han började klä på sig för att fara. Tog hon fram sin overall och skulle ta på den.
Men när hon sedan förstod att hon faktiskt inte skulle följa började hon stprgråta. Så det var bara att gå upp och vara rolig mamma:) Morgonstund har guld i min!
Nu ska vi väl börja ta tag i att göra oss i ordning. Idag är det ju som vanligt familjens hus...
Nu har vi börjat åka dit och kolla om han är där och sen åka hem. Det tar för mycket tid att vara där två gånger i veckan när jag jobbar och Nora ändå ska på dagis. Visst är det ju roligt att leka där men inte när det finns så mycket annat att göra.
Pratade med min advokat i fredags. Så vi bestämde att hon ska kontakta Andreas ombud.
För att säga att Andreas måste ringa om han har tänkt komma till familjens hus med tanke på att han missat dem 10 sista träffarna plus två träffar till. Så totalt 12 gångers frånvaro av 18, och då har jag och Nora varit sjuk två gånger första veckan. Så fyra gånger av totalt 18!!!! Och att även all tid han inte kommer blir uppskjutet.
Så blir spännande och se vad som händer nu.
Alla som har sms eller uppskrivna datum när ni har varit på familjens hus när jag och Nora varit där utan Ante är välkomna att höra av sig! Elvira (advokaten) sa att allt som finns att bevisa att jag varit där utan ante är jätte viktgt! Men men , det är väl bara att avvakta...
Förra veckan jobbade jag alla dagar, kändes lite speciellt när man inte är van men det är ju samtidigt bra att få ihop några timmar.
Och en sak till! F*n vad härligt det är med SOOOOL! Underbart:)
Kram på er! Ha en bra dag!
Saga är lite större än Nora*
Egentligen sträcker sig vänskapen så långt som att dem har köpt hundar från en kvinna som vi har sålt en hund till!:)
Dem har alltså våran gamla hunds barnbarn. Men mamma har fått så bra kontakt med dem så det har som hållt i sig.
Och inte konstigt med tanke på vilka trevliga människor dem är.
Det var från Sussie jag köpte min lilla bil! Som nu tyvärr har gjort sitt första stora haveri på tre år...
Men jag fick till och med köpa den för tusen kronor mindre än vad hon blev erbjuden.
Det var nämligen hennes första bil och hon ville att det skulle vara min första bil också:)
Hursomhelst!:) Så har dem en lite tjej vid namn Saga som är ungefär ett halvår äldre än Nora:)
Så nu är det andra kartongen kläder och skor som vi fått av Saga nu! Det är då verkligen toppen!
Fina och härliga barnkläder som kommer som ett brev på posten! obetalbart:)
Fick bland annat två par skor (vinter och höst), en lindberg mössa i skinn, och en hel kartong med kläder då:)
Nää, nu ska jag kika runt och se vad min lilla sjuklings tjej vill ha på sig idag:)
Och ta tag i livet! Eller åtminstone i denna dag! Jobb i eftermiddag väntar!:) 70 procent denna vecka! Sweet!
kram kram
Körde fast*
Idag ringde klockan 04.45!
Alltid lika underbart att vakna och få känslan att det faktiskt fortfarande mitt i natten,
fast man då ska upp! Infann mig på jobbet klockan 05.30.
Började lite tidigare eftersom David var hemma med Nora som är förkyld och har feber.
Så jag skulle hinna hem och avlösa honom så fort som möjligt! Eftersom han också skulle iväg och jobba.
Jag hämtar upp David och Nora och kör iväg mot furunäset.
Och vad händer då om inte att jag givetvis kör fast efter vi dumpad av honom på jobbet!!!
På en liten skarv som stack ut på vägen efter snöskottningen! Ringde efter David han kom men det gick inte att få lös.
Det fanns inte ens någon spade! Men efter många om och men så skottade vi oss lös med en spade som fanns på vaktmästeriet!
skit snö, nu får det bli sommar!
Kram kram
Svårt*
Har inte skrivit här på ett tag...
Känns bara som att jag har hamnat i samma som jag gjorde tidigare med min blogg när jag hade den utan lösenord.
Hurvida personlig man ska vara eller inte.
I det stora hela är jag en väldigt glad person! Har nog alltid varit det lilla barnet som gick och omkring
och sjöng "här kommer diddi dång dump" ( pippi Långstump) bara att jag mognat lite med åren.
Jag har alltid avskytt att bråka och har nog flytt lite om det varit på väg att bli en konflikt med en kompis eller så.
På gott och ont, men samtidigt så har jag nästan aldrig bråkat med en kompis heller.
Alltså för det mesta glad, dock väldigt sentimental och har lätt till tårar. Film eller i det verkliga livet...
Men men...
Det är det som blir så svårt med bloggen... Dem flesta som läser här, känner jag väl och har träffats hundra tals gånger och mer. Det finns även några på denna blogg som jag inte känner lika väl men som litar på ändå och som verkligen har stöttat mig på många olika sätt även om det "bara" då är via blogg världen och liknade.
Det som känns så dumt är att jag tycker det är vikitgt att man får rätt uppfattning om mig! Känner mig otroligt obekväm när man känner att folk har fel uppfattning om vem man är...
Så dilemmat blir då att jag vill att folk ska uppfattningen om att jag är en glad prick med lätt till skratt men även till tårar, på gott och ont! Jag är världens stoltaste mamma och måste nog använda ett så starkt ord som dyrkar, jag dyrkar min Nora och även min David över allt annat. Men just nu känner jag verkligen inte att jag kan leva ut den personen...
Det känns så sjukt med tanke på att jag är fortfarande alldeles galet nykär och har just börjat ett nytt fint kapitel i mitt liv!
Men så finns det någon som drar ner mig på jorden ständigt och jämt...
Han behöver inte ens vara närvarande så känns det som att han håller ett stadigt tag i mig och inte låter mig få vara lycklig. Ibland känns det som att jag inte ens befinner mig på jorden utan mer och mer under vatten ytan.
Denna kamp börjar kännas mer och mer hopplös... Ända sen jag bestämde att Nora inte skulle behöva växa upp bland det eländet som fanns på saxofongatan 16b så har jag ut i fingerspetsarna försökt att göra det som är rätt...
Det finns inte en enda umgänges dag som jag har miss skött. Jag har till och med erbjudit mitt eget hem för att Nora ska vara trygg under träffarna med A, fast jag är så rädd för honom att jag inte vågar tänka på att vara ensam med honom.
Vad jag än gör så blir det ändå när det väl kommer till kritan att jag sitter och säger en sak och han säger tvärt emot.
Om jag säger att jag har skött träffarna på familjens hus så säger han att han aldrig får träffa Nora och att jag inte släpper taget om henne. Jag sparar varenda sms från honom... För att ha bevis! Men nu hör han ju inte av sig alls...
Har inte gjort på flera veckor! Så vi springer på familjens hus två gånger i veckan för att sköta våran deal i förlikningen.
Idag var det åttonde gången han inte kom utan att höra av sig. och tolfte gången han inte har kommit totalt sett!
Känns som om man lever i nått overkligt. Ska man behöva ta det här när man är småbarns mamma i tjugo års åldern?!
Ska någon behöva utstå det här! Har till och med börjat utveckla någon sorts skräck att jag ska på ett eller annat sätt förlora någon jag älskar eftersom jag känner att jag skulle verkligen inte klara det just nu! Känner mig till och med rädd för att jag själv ska trilla av pinnen på ett eller annat sätt eftersom då går vårnaden över till Ante!!! Jag vet att det sista är att bara vara över paranoid men man brukar ju säga att när livet är som värst väntar fan bakom husknuten...
Vill kämpa till tusen men det är så svårt när man hela tiden får allt man gör tillbaka kastat i ansiktet!
Vet att det finns så många som har det så mycket värre än jag... Men det här är mitt liv!
Mitt liv som just nu känns som ett mardröm som aldrig vill gå över. Jag tror att det är lite lättare att förstå när man
själv är färälder. Vad kampen om sitt eget barn innebär för konsekvenser i livet...
Som vanligt vill jag tacka alla som finns omkring min familj och mina vänner!
Jag har så många vänliga själar som finns för oss. Men det tråkiga är att jag ändå måste klara det här sjäv...
Många kramar till er alla som kom så här långt i inlägget:)
