sandrawiksten

Har inte skrivit här på ett tag...
Känns bara som att jag har hamnat i samma som jag gjorde tidigare med min blogg när jag hade den utan lösenord.
Hurvida personlig man ska vara eller inte.
 
I det stora hela är jag en väldigt glad person! Har nog alltid varit det lilla barnet som gick och omkring
och sjöng "här kommer diddi dång dump" ( pippi Långstump) bara att jag mognat lite med åren.

Jag har alltid avskytt att bråka och har nog flytt lite om det varit på väg att bli en konflikt med en kompis eller så.
På gott och ont, men samtidigt så har jag nästan aldrig bråkat med en kompis heller.
Alltså för det mesta glad, dock väldigt sentimental och har lätt till tårar. Film eller i det verkliga livet...
Men men...

Det är det som blir så svårt med bloggen...  Dem flesta som läser här, känner jag väl och har träffats hundra tals gånger och mer. Det finns även några på denna blogg som jag inte känner lika väl men som litar på ändå och som verkligen har stöttat mig på många olika sätt även om det "bara" då är via blogg världen och liknade.
Det som känns så dumt är att jag tycker det är vikitgt att man får rätt uppfattning om mig! Känner mig otroligt obekväm när man känner att folk har fel uppfattning om vem man är...

Så dilemmat blir då att jag vill att folk ska uppfattningen om att jag är en glad prick med lätt till skratt men även till tårar, på gott och ont! Jag är världens stoltaste mamma och måste nog använda ett så starkt ord som dyrkar, jag dyrkar min Nora och även min David över allt annat. Men just nu känner jag verkligen inte att jag kan leva ut den personen...
Det känns så sjukt med tanke på att jag är fortfarande alldeles galet nykär och har just börjat ett nytt fint kapitel i mitt liv!

Men så finns det någon som drar ner mig på jorden ständigt och jämt...
Han behöver inte ens vara närvarande så känns det som att han håller ett stadigt tag i mig och inte låter mig få vara lycklig. Ibland känns det som att jag inte ens befinner mig på jorden utan mer och mer under vatten ytan.

Denna kamp börjar kännas mer och mer hopplös... Ända sen jag bestämde att Nora inte skulle behöva växa upp bland det eländet som fanns på saxofongatan 16b så har jag ut i fingerspetsarna försökt att göra det som är rätt...
Det finns inte en enda umgänges dag som jag har miss skött. Jag har till och med erbjudit mitt eget hem för att Nora ska vara trygg under träffarna med A, fast jag är så rädd för honom att jag inte vågar tänka på att vara ensam med honom.

Vad jag än gör så blir det ändå när det väl kommer till kritan att jag sitter och säger en sak och han säger tvärt emot.
Om jag säger att jag har skött träffarna på familjens hus så säger han att han aldrig får träffa Nora och att jag inte släpper taget om henne. Jag sparar varenda sms från honom... För att ha bevis! Men nu hör han ju inte av sig alls...
Har inte gjort på flera veckor! Så vi springer på familjens hus två gånger i veckan för att sköta våran deal i förlikningen.
Idag var det åttonde gången han inte kom utan att höra av sig. och tolfte gången han inte har kommit totalt sett!
Känns som om man lever i nått overkligt. Ska man behöva ta det här när man är småbarns mamma i tjugo års åldern?!
Ska någon behöva utstå det här! Har till och med börjat utveckla någon sorts skräck att jag ska på ett eller annat sätt förlora någon jag älskar eftersom jag känner att jag skulle verkligen inte klara det just nu! Känner mig till och med rädd för att jag själv ska trilla av pinnen på ett eller annat sätt eftersom då går vårnaden över till Ante!!! Jag vet att det sista är att bara vara över paranoid men man brukar ju säga att när livet är som värst väntar fan bakom husknuten...

Vill kämpa till tusen men det är så svårt när man hela tiden får allt man gör tillbaka kastat i ansiktet!
Vet att det finns så många som har det så mycket värre än jag... Men det här är mitt liv!
Mitt liv som just nu känns som ett mardröm som aldrig vill gå över. Jag tror att det är lite lättare att förstå när man
själv är färälder. Vad kampen om sitt eget barn innebär för konsekvenser i livet...

Som vanligt vill jag tacka alla som finns omkring min familj och mina vänner!
Jag har så många vänliga själar som finns för oss. Men det tråkiga är att jag ändå måste klara det här sjäv...

Många kramar till er alla som kom så här långt i inlägget:)