*Förlossningsberättelse*
Natten mellan tisdag den 15:onde och onsdag den 16:onde sov jag mycket dåligt, jag hade varit på Mvc under dagen och hade fått hårda order om att vara sängliggande. Barnmorskan tyckte absolut att jag kunde ligga i sängen och på sin höjd läsa en bok till läkarbesöket 14.20 nästa dag! Det var lättare sagt än gjort, blev ju mer stressad av att bara ligga där än att gå upp och göra något annat. Jag skulle även samla urin varje gång jag var på toa som jag då skulle ta med mig. Allt detta pga av högt blodtryck och risk för havandeskapsförgftning.
Eftersom jag då sovit och legat så mycket under tisdagen så blev det inte mycket sömn under natten så jag föll väl först in i någon sorts dvala mot morgon sidan. Men plötsligt blev jag jätte kissnödig, vilket inte var någon ovanlighet! Men tre gånger på en halvtimme då börjar till och med min gräns vara nådd! :) Så jag började fundera på om jag verkligen var kissnödig eller om det kanske var någon annan smärta. Efter att ha legat i sängen och vridit och vänt mig så gick jag upp och promenerade runt i lägenheten, klockan var väl nu ungefär 04.15
När jag vattnat blommorna och halvt snubblat ihjäl mig när jag skulle försöka lyfta benet över dammsugar röret kände jag att detta var något helt annat..!
Jag strosade runt ett tag till och hade ont, ville inte göra något förhastat och sedan bli besviken att det inte var något. Det var ju trots allt över en vecka tidigare än beräknat!
När klockan blev kvart i fem gick jag och väckte min sambo. Ante som skulle fara och golfa med sin pappa denna dag trodde han hade försovit sig till det! Men jag sa att jag pratade om Sunderbyn när jag sa att vi kanske måste fara.
Då frågade Ante om han kunde sova en stund till!!! ( var nog inte riktigt vaken än). Jag sa då att jag skulle gå i duschen!
Värkarna hade nu satt igång rejält, men det blev bättre när jag ställde mig i duschen och fick varmt vatten över mig.
Då kom jag på att vi kanske skulle "klocka värkarna" eftersom jag tyckte att dem kom ganska tätt. När vi sedan insåg att det knappt var tre minuter mellan värkarna så ringde vi förlossningen som sa att vi kunde stanna hemma tills värkarna höll i sig närmare en minut per gång. jag fortsatte duscha och Ante for på shell och handlade godis, dricka och mat.
Ju mer värkarbetet blev starkare. så blev jag allt mer hysterisk! Jag skulle packa det sista till bb- väskan, städa och ha värkar sammtidigt! Klockan halv åtta började Ante säga att nu måste vi nog börja fara. Jag ville inte åka eftersom jag ville härda så mycket som möjligt hemma, men innerst inne förstod jag att det nog kanske var dags. I bilen hade jag jätte ont i höfterna och det kändes som att jag typ fick cell skräck. jag sms:a mamma i bilen och skrev att om hon har tur kanske hon skulle bli mormor idag. Så hon ringde från jobbet (dagis) och vi pratade ett tag. Hon fråga typ hur det var och jag sa att det gjorde väldigt ont men min kloka mamma sa att det ska göra ont men att det kommer gå jätte bra.
Vi ringde även till Sunderbyn och sa att vi var på väg. När vi kom till parkeringen började jag att få panik och sa till Ante nått i stil med; jag vill åka hem, nu vill jag inte vara med något mer! haha!
Men Ante tyckte att vi skulle prova att börja gå över parkeringen. Så jag tog tag i hans hand, hårt! Och försökte att inte låtsas om alla andra människor runt omkring.
Det tog ett tag innan vi exakt hitta vart vi skulle så Ante parkerade mig på en bänk, men när vi sedan hittade rätt möttes vi upp av en undersköterska som visade in oss på rum (1).
Sedan kom en barnmorska också. Dem kopplade på mig ett ckg där jag fick ligga i en halv timme, dem tog också en hel del blodtryck. Efter det fick jag på mig en rock och vi gick till badet. Där satt jag i närmare två timmar och andades och hade ont medan alla sprang ut och in för att ta piss prov, blodprov och blodtryck. Sedan började det göra så ont att jag inte ville bada mera. Då fick jag gå tillbaka till rummet. Dem kollade hur mycket jag var öppen och då var jag nästan öppen 4 cm. Mera blodtryck och ckg. Jag och Ante var själv i rummet när smärtan bara steg. Till slut kom barnmrskan in som tyckte att jag skulle ta någon smärtlindring. Jag fick lustgas, och det blev stor skilnad. Även om det gjorde ont kunde man återhämta sig bättre. Men vad full man kände sig!, jag blev alldeles snurrig:) Mina värkar fortsatte som tidigare med full styrka men det visade sig att dem ändå inte var så bra eftersom det inte hänt något på tre timmar. Då fick jag dropp som skulle stimulera värkarna bättre. Och då gick det jätte fort! Ante skulle just gå för att äta något, men som tur var glömde han pengarna så han kom tillbaka och precis när han då skulle gå igen så fick jag en kryst reflex. Så Ida våran barnmorska stoppade honom i dörren och sa att hon skulle kolla hur öppen jag var med tanke på att jag ville krysta och då hade jag gått från 4cm till helt öppen på bara en liten stund. Ida tyckte att jag skulle ta en ryggmärgsbedövning så det kom en manlig läkare som satte den. Det blev bättre ett tag men jag tyckte att jag bara skrek där i slutet! Det var vila-värk-tryck på-andas-tryck på-vila. Jag trodde aldrig att det skulle gå och att dem sa att jag var duktig och att det gick jätte bra bara för att jag inte skulle ge upp! Men då helt plötsligt kom den!!! Där satt den vackraste varelse jag någonsin sett, satt nu på min mage, och smärtan var som bortblåst! Jag tittade på Ante och sa; Nu kom den! Och sen såg jag och blev ännu mer chockad att det var en flicka:) Tårarna bara rann ner på mina kinder och om inte ännu mer på Ante. Hon var helt perfekt!
Först fick vi vara ensam en stund med henne. sadan amma hon för första gången. Efter det vägdes och mättes hon. Eftersom hon hade så mycket hår tvättade Ida även upp håret på henne, hon fick på sig en blöja och hennes grod pyjamas som vi hade med åt henne:) Sedan var det dusch för mig som gällde och byte av kläder. Medan jag var i duschen satt Ante med Nora i knät och när jag kom tillbaka sov dem båda lugnt och skönt:) Efter det följdes vi till BB där vi fick vårat rum.
TVÅ HADE NU BLIVIT TRE!!!
NORA SANDRA KARIN WIKSTEN FORSBERG
080716-5865 KL.16.51
Eftersom jag då sovit och legat så mycket under tisdagen så blev det inte mycket sömn under natten så jag föll väl först in i någon sorts dvala mot morgon sidan. Men plötsligt blev jag jätte kissnödig, vilket inte var någon ovanlighet! Men tre gånger på en halvtimme då börjar till och med min gräns vara nådd! :) Så jag började fundera på om jag verkligen var kissnödig eller om det kanske var någon annan smärta. Efter att ha legat i sängen och vridit och vänt mig så gick jag upp och promenerade runt i lägenheten, klockan var väl nu ungefär 04.15
När jag vattnat blommorna och halvt snubblat ihjäl mig när jag skulle försöka lyfta benet över dammsugar röret kände jag att detta var något helt annat..!
Jag strosade runt ett tag till och hade ont, ville inte göra något förhastat och sedan bli besviken att det inte var något. Det var ju trots allt över en vecka tidigare än beräknat!
När klockan blev kvart i fem gick jag och väckte min sambo. Ante som skulle fara och golfa med sin pappa denna dag trodde han hade försovit sig till det! Men jag sa att jag pratade om Sunderbyn när jag sa att vi kanske måste fara.
Då frågade Ante om han kunde sova en stund till!!! ( var nog inte riktigt vaken än). Jag sa då att jag skulle gå i duschen!
Värkarna hade nu satt igång rejält, men det blev bättre när jag ställde mig i duschen och fick varmt vatten över mig.
Då kom jag på att vi kanske skulle "klocka värkarna" eftersom jag tyckte att dem kom ganska tätt. När vi sedan insåg att det knappt var tre minuter mellan värkarna så ringde vi förlossningen som sa att vi kunde stanna hemma tills värkarna höll i sig närmare en minut per gång. jag fortsatte duscha och Ante for på shell och handlade godis, dricka och mat.
Ju mer värkarbetet blev starkare. så blev jag allt mer hysterisk! Jag skulle packa det sista till bb- väskan, städa och ha värkar sammtidigt! Klockan halv åtta började Ante säga att nu måste vi nog börja fara. Jag ville inte åka eftersom jag ville härda så mycket som möjligt hemma, men innerst inne förstod jag att det nog kanske var dags. I bilen hade jag jätte ont i höfterna och det kändes som att jag typ fick cell skräck. jag sms:a mamma i bilen och skrev att om hon har tur kanske hon skulle bli mormor idag. Så hon ringde från jobbet (dagis) och vi pratade ett tag. Hon fråga typ hur det var och jag sa att det gjorde väldigt ont men min kloka mamma sa att det ska göra ont men att det kommer gå jätte bra.
Vi ringde även till Sunderbyn och sa att vi var på väg. När vi kom till parkeringen började jag att få panik och sa till Ante nått i stil med; jag vill åka hem, nu vill jag inte vara med något mer! haha!
Men Ante tyckte att vi skulle prova att börja gå över parkeringen. Så jag tog tag i hans hand, hårt! Och försökte att inte låtsas om alla andra människor runt omkring.
Det tog ett tag innan vi exakt hitta vart vi skulle så Ante parkerade mig på en bänk, men när vi sedan hittade rätt möttes vi upp av en undersköterska som visade in oss på rum (1).
Sedan kom en barnmorska också. Dem kopplade på mig ett ckg där jag fick ligga i en halv timme, dem tog också en hel del blodtryck. Efter det fick jag på mig en rock och vi gick till badet. Där satt jag i närmare två timmar och andades och hade ont medan alla sprang ut och in för att ta piss prov, blodprov och blodtryck. Sedan började det göra så ont att jag inte ville bada mera. Då fick jag gå tillbaka till rummet. Dem kollade hur mycket jag var öppen och då var jag nästan öppen 4 cm. Mera blodtryck och ckg. Jag och Ante var själv i rummet när smärtan bara steg. Till slut kom barnmrskan in som tyckte att jag skulle ta någon smärtlindring. Jag fick lustgas, och det blev stor skilnad. Även om det gjorde ont kunde man återhämta sig bättre. Men vad full man kände sig!, jag blev alldeles snurrig:) Mina värkar fortsatte som tidigare med full styrka men det visade sig att dem ändå inte var så bra eftersom det inte hänt något på tre timmar. Då fick jag dropp som skulle stimulera värkarna bättre. Och då gick det jätte fort! Ante skulle just gå för att äta något, men som tur var glömde han pengarna så han kom tillbaka och precis när han då skulle gå igen så fick jag en kryst reflex. Så Ida våran barnmorska stoppade honom i dörren och sa att hon skulle kolla hur öppen jag var med tanke på att jag ville krysta och då hade jag gått från 4cm till helt öppen på bara en liten stund. Ida tyckte att jag skulle ta en ryggmärgsbedövning så det kom en manlig läkare som satte den. Det blev bättre ett tag men jag tyckte att jag bara skrek där i slutet! Det var vila-värk-tryck på-andas-tryck på-vila. Jag trodde aldrig att det skulle gå och att dem sa att jag var duktig och att det gick jätte bra bara för att jag inte skulle ge upp! Men då helt plötsligt kom den!!! Där satt den vackraste varelse jag någonsin sett, satt nu på min mage, och smärtan var som bortblåst! Jag tittade på Ante och sa; Nu kom den! Och sen såg jag och blev ännu mer chockad att det var en flicka:) Tårarna bara rann ner på mina kinder och om inte ännu mer på Ante. Hon var helt perfekt!
Först fick vi vara ensam en stund med henne. sadan amma hon för första gången. Efter det vägdes och mättes hon. Eftersom hon hade så mycket hår tvättade Ida även upp håret på henne, hon fick på sig en blöja och hennes grod pyjamas som vi hade med åt henne:) Sedan var det dusch för mig som gällde och byte av kläder. Medan jag var i duschen satt Ante med Nora i knät och när jag kom tillbaka sov dem båda lugnt och skönt:) Efter det följdes vi till BB där vi fick vårat rum.
TVÅ HADE NU BLIVIT TRE!!!
NORA SANDRA KARIN WIKSTEN FORSBERG
080716-5865 KL.16.51
Kommentarer
Postat av: Jennie & Norah
Åhh vilken fin förlossningsberättelse! :)
Jag blir alldeles rörd när jag läser sådana..
Hoppas allt är bra med er!
Kramkram
Trackback
